Men på allvar
Varför är jag aldrig nöjd med det jag har? Varför vill jag alltid ha allt annat? Jag hatar livet, på riktigt.
fcuk
Trots allt så är livet inte värt att leva längre. Jag pallar helt enkelt inte mer.
När livet rasar samman
Jag vet varken in eller ut längre. Allt är bara ett stort kaos, och allt är mitt eget fel. Jag vet inte vad jag ska göra längre. Men jag vet vad jag borde göra, och det är jag alldeles för feg för att göra..
blä på mig
Jag är en hemskt människa. En riktigt jävla hemsk människa.
jag är rädd
Jag vågar inte tänka, jag vågar inte känna efter. Rädslan för att jag verkligen ska känna det jag är rädd att jag känner är för stor, då är jag hellre olyckligt ovetandes istället. För jag klarar inte av att bli ensam just nu..
Förattjagintevilllänge
Ångest. Panik. You name it. Jag orkar inte längre. Knät börjar bli bättre men det vägrar jag erkänna, eftersom jag inte vill börja jobba igen. Jag gråter varje dag eftersom jag inte vill börja jobba igen. Det låter patetiskt men jag orkar verkligen inte, jag mår psykiskt dåligt av mitt jobb och min chef vägrar förstå det. Därför kommer jag börja plugga till hösten, även om det inte går ihop ekonomiskt. Men jag har världens bästa sambo som lovar att stötta mig, det är trots allt "bara" tre år. Och han vill ju att jag ska må bra, och att sluta på mitt jobb tror jag kommer bidra till det.
Men som sagt, jag slutar inte förrän i juli (har sju veckors semester i år, lovely!) så fram tills dess får jag stå ut. Får dra ut på sjukskrivningen så långt som möjligt för att jobba så lite som möjligt innan det.. För jag pallar verkligen inte att gå tillbaka till jobbet i dagsläget.
Jag ger upp
Det är bara inse, mitt knä är fucked for life. Eller typ. Det känns som det aldrig kommer bli bra!
Och ja, jag har faktiskt ont
Veckan innan nyårsafton kände jag av mitt knä, det var lite ömt och stelt men eftersom jag trodde jag inbillade mig struntade jag i det. Två dagar senare släppte smärtan på och jag kunde knappt gå. Eller gå kunde jag, problemet var att jag inte kunde böja på knät utan var tvungen att gå runt som om jag var stelopererad. Så det var bara att pallra sig till doktorn eftersom jag inte kunde jobba, en inflammation i knät var diagnosen och kryckhoppning i fem dagar rekommendationen. Plus massa piller. Nu såhär två veckor senare jag har fortfarande ont, läkaren säger "vila så går det över" vilket är jäkligt frustrerande då det inte alls går över. Men ett steg framåt har jag kommit, om det inte är bra om en vecka skickas jag på röntgen. För det kan "kanske" vara något annat fel i knät.
Det som jag däremot blev jätteförbannad över var min chefs kommentar: "lägligt att bli sjukskriven när du ska flytta.." Vem i helvete säger så? Okej, jag förstår att man kan bli misstänksam om det är någon som brukar sjukanmäla sig istället för att ta ledigt, men jag har aldrig gjort det! Idiot säger jag bara..
Snart är även 2011 slut.
Jag har blivit värdelös på att blogga men det finns lixom inte tid till det just nu. Inte kraft heller. Men nu när jag för en gångs skull är hemma (borde egentligen börja packa flyttlådor, men det är trååååkigt!) så tänkte jag försöka mig på en sammanfattning av året. Kanske en lista oxå, vi får se vad som händer!
2011 började med att jag bestämde mig för att få grym kondis. Handbollen låg ju lite på is (spelade bara matcher, tränade inget) så jag kände att jag behövde träningen. Och det gick bra, lyckades springa milen på 49 minuter. Att komma under 50 var ju mitt mål.
Jobbet började strula, riktigt rejält, och efter att ha fått ätstörningar och en depression blev jag förflyttad på jobbet. Vilket inte var det bästa, eftersom jag mådde ännu sämre på det nya kontoret. Men eftersom jag för tillfället har en chef som inte bryr sig om sina anställda så är jag kvar, mår piss och har ångest över att gå till jobbet. Men jag får ändå inte byta kontor..
Lite resande blev det oxå. I maj åkte jag och hjärtat till Turkiet. Och den semestern var välbehövlig må jag säga! Bara sola, bada, äta gott och njuta i en vecka, kunde inte haft det så mycket bättre. Sen åkte vi en kortis till Tallinn, var borta ett par dagar och bara tog det lugnt där med. En mysig stad, lite som Stockholm men mycket mindre. 2012 verkar det dock inte bli någon solresa, däremot åker vi till London för att se OS! Hur jävla grymt är inte det?
Under sommaren började vi prata lite om att flytta ihop, och letade lite löst efter en möjlighet för mig att byta min lägenhet mot en annan. Det gick dock väldigt dåligt och tillslut betämde vi oss för att köpa, vi tittade lite på radhus och lägenheter och tillslut hittade vi vårt guldkorn, en stor tvåa i Hökarängen. Inflytt är den 13e januari, så det är inte långt kvar nu, längtar nästan ihjäl mig! (men inte efter att behöva packa ihop min lägenhet..)
Annat då.. Efter lite velande bestämde jag mig för att lägga ner handbollen, det funkade helt enkelt inte fysiskt med jobbet och tränandet. Och eftersom jobbet är det som ger pengar så var det handbollen som fick stryka på foten. Lite synd, men snart kanske jag gör en comeback.
2011 var även konserternas år, jag tror jag aldrig varit på så många konserter som jag varit på i år! Har sett Håkan tre gånger, Oscar Linnroos, The Ark, Red Hot Chili Peppers, Sven-Bertil Taube.. Och säkert nån mer som jag glömt bort.
Ja, det var väl så mycket jag kommer ihåg från i år. Skulle jag komma på nåt annat så kommer det väl upp här nångång. När jag orkar. Nu ska jag försöka börja packa! Peace out dudes.
När längtan tränger på
Längtan mina vänner, längtan är en av de värsta känslor som finns. Iaf när man längtar efter något som kanske inte blir verklighet än på ett par år. Något man aldrig riktigt tänkt på, men som man plötsligt bara måste få. Då är längtan hemsk. Längtan efter att få flytta är dock inte lika hemsk, eftersom jag vet att det snart sker (senast 13e januari, men troligtvis tidigare!). Men längtan efter något som jag inte vet när det kommer ske är olidlig..
Sometimes it hurts
Ibland händer saker man inte räknar med, och då är det tur att jag har dig. Utan dig skulle jag aldrig ta mig igenom livet helskinnad.
Well, på grund av olika omständigheter blev det inget nytt jobb. Det suger lite, men det är mitt egna val så jag får skylla mig själv. Det braiga i allt är att jag den 13e januari (mindre än tre månader kvar nu) blir sambo med världens bästa. Jag längtar!
nytt jobb!
Idag sa jag upp mig från jobbet, känns galet. Slutar i slutet på oktober, men börjar på nya jobbet redan nästa helg så jag kommer jobba dubbelt ett tag. Hur som helst, det känns riktigt bra nu!
She's alive!
Ja, jag lever! Nätt och jämt. Förkylningen från helvetet dök upp lagom till att jag blev kallar på anställningsintervju på ett jobb jag verkligen vill ha. Men det är bara trycka alvedon, halstabletter och nässpray så ska det nog gå bra!
Annars händer inte så mycket i livet, det rullar mest på och är som det är. Har senaste tiden avverkat ett par konserter på Grönan, däribland Håkan, vilket var grymt. På fredag är det Maggio och sista grönanbesöket för i år. Om dom inte får för sig att ha julmarknad i år igen, för i så fall lär det ju bli ett besök då oxå.
Annars händer inte så mycket i livet, det rullar mest på och är som det är. Har senaste tiden avverkat ett par konserter på Grönan, däribland Håkan, vilket var grymt. På fredag är det Maggio och sista grönanbesöket för i år. Om dom inte får för sig att ha julmarknad i år igen, för i så fall lär det ju bli ett besök då oxå.
Flytt är oxå på G, om allt går som jag vill (vilket det iofs aldrig gör så jag ska inte hoppas för mycket) så flyttar vi 1 november. Men som sagt var, det blir ju aldrig som jag vill. Och ja jag är fortfarande löjligt kär, har börjat tro att man faktiskt kan hitta den rätta även genom jobbet.
Så mycket mer får ni inte nu, men jag återkommer. Förhoppningsvis.
Kärlek
Jag älskar honom mer än allt annat på denna jord. Det finns inte ord för vad han gör med mig, känslorna han fyller mig med och tron på livet han ger mig. Han är världens bästa.
Ni tror ni förstår men det gör ni inte
Jag ler och låtsas som ingenting, men på insidan går jag sönder. Vad jag än gör blir det fel, jag orkar inte ens försöka längre eftersom jag vet att det inte blir som jag tänkt mig. Så jag kryper in i mitt skal och tittar inte fram förrän jag måste. Tårarna bränner konstant bakom ögonen men de får inte komma, inte nu, så jag trycker de tillbaka för att verka stark. Jag vet inte hur länge till jag orkar låtsas, orkar hålla fasaden uppe, jag väntar bara på att det stora sammanbrottet ska komma..
