Ad astra per aspera - till stjärnorna genom svårigheter
Jag försöker iaf
Nu; Hål i väggen. Sen; Parlamentet. Efter det; Sova. Imorgon ska jag jobba, oavsett hur kroppen mår. Finns en risk att jag kommer svimma i nån trapp någonstans, men det får jag ta. Vad gör man inte för jobbet.
Vad är bättre än lite Ben&Jerry's när man är sjuk? Blandat med Alvedon, Strepsil och nyponsoppa. Om jag inte är frisk imorgon finns det inga häxblandningar som fungerar!
Men jag måste få berätta en sak. Jag har nog bestämt mig för vad jag ska göra med mitt liv. Jag ska plugga, jag vet vad jag ska plugga, det jag ska komma på nu är var och när jag ska göra det. Till hösten eller nästa höst? I Stockholm eller någon annanstans? Hur som helst är jag glad för att jag kommit så här långt, det var länge sedan jag var så här säker på min sak!
Och en sak till, jag ska bli tränare också. På riktigt. Inte sådär låtsasmålvaktstränare som egentligen inte gör något som jag varit, utan jag och Linda ska börja träna småttingarna i klubben. Det kommer bli askul.
Men så klart i helvetet att huvudvärken, halsonten och allt var början på en sjukperiod. Vaknade vid halv sju imorse tack vare huvudvärken och halsen, tog då tempen och självklart var den uppe i 38,4. Och halsen och öronen gör ont! Jag kan inte vara sjuk nu, jag har precis varit sjukskriven tre veckor.. Känns inte så lockande att ringa till jobbet imorgon och säga "jag kommer inte idag heller, jag är sjuk". Så jag jobbar ändå imorrn, eventuellt kommer jag dö men det är väl okej.
Jag har årets huvudvärk, och har så haft en vecka.. Det gör ont när jag sover, när jag är vaken, när jag tänker, när jag försöker att inte tänka. Det känns som om huvudet ska explodera, ögonen hoppa ur och öronen sprängas. Och som om det inte vore nog har jag lätt nackspärr och ont i halsen. Livet är inte på topp just nu.
Ge mig ett helt nytt liv, eller ge mig iaf ett nytt land. Eller en ny stad, ett nytt jobb, nya rutiner, ge mig något som förändrar vardagen till det bättre. Eller gör så jag kan ta rätt beslut om mitt liv och inte vela hela tiden, så klumpen i magen försvinner, den ständiga huvudvärken lättar och sömnen på natten återkommer. Som det är nu fungerar ingenting, helst skulle jag bara vilja hoppa ner från hustaket och landa riktigt illa.
Idag har jag haft en ganska mysig dag faktiskt. Började imorse med att jag och Erik skulle åka till en Champion-outlet, men när vi kom dit upptäckte vi att de inte öppnade förrän 15. Så då blev det bara till att traska tillbaka till bussen, men på väg dit hittade vi Annas pepparkakor så då köptes det lite pipparkakkuja. Billigt och bra! En plåtburk som i affärn kostar runt 50 kronor kostade där 22, perfa. Efter det blev det en tripp in till stan, skulle köpa nytt busskort och fick då ett SL Access, som är nån ny grej. Nu slipper jag dra kortet i spärren varje gång jag ska till tunnelbanan, istället ska man lägga det på nån kortläsare som läser av det. Skumt, men roligt ändå. Och så var vi på H&M, jag skulle köpa nya vantar och en mössa. Det var också billigt och bra, sammanlagt gick det på 89 kronor. Men när jag skulle betala fick jag 39,50 i rabatt, alltså fick jag vantarna gratis. Varför vet jag inte, men tack så mycket! Vantar är alltid bra.
Nu ska jag nog över till Erik och ha myskväll, idol och chirre och lärre är det som väntar! Ha det folk.
Ja, alltså, jag blir galen på mig själv. Jag förstår mig inte på mig! Men finns det någon som gör det? Jag tror inte det. Kan inte någon hjälpa mig, jag vill leva ett vanligt liv.
Jag har inget vettigt att säga, därför tänker jag vara tyst. Direkt efter att jag klagat över att foten inte är bättre och det faktum att Erikjäveln flyttar tillbaka till Norrland efter jul, eftersom han pluggat klart. Nej, Erik, det är klart du får flytta tillbaka! Men jag kommer sakna dig.
Jag vill träna! Det var länge sedan jag hade sån här abstinens.. Inte tränat handboll på snart tre veckor, hemskt. Men foten är elak och blir inte bra, men eftersom doktorn inte verkar förstå vilket problem det är med en skadad fot så får jag fortsätta ha ont. Vilket börjar bli lite jobbigt nu. Väldigt jobbigt.
Egentligen vet jag inte vad det är för fel på mig. Jag vet inte vad det är för fel på allt som händer och sker. Men något måste det vara, eftersom jag går runt med en stor klump i magen och bröstet hela tiden. Och hjärnan hänger inte med alls, idag var det så rörigt i huvudet så jag var tvungen att ta ett break i jobbandet och gå ut i snön och andas. Kan inte allt bara vara lätt och simpelt, så som alla andra verkar ha det? Varför är det inte så för mig?
Fan vad najs det är med all snö just nu, det är så fint! Men okej, det kanske är lite överdrivet mycket här och var, vi var tex tvungna att skotta gården utanför kontoret fyra gånger idag för att vi skulle kunna komma ut. Men annars är det bra! 3 dm drygt, och mer väntas under veckan.. Mysigt.
Och sen skadar det ju inte att jag är sjukskriven, och därför slipper ifrån delandet. För jag går bara inne och myser hela dagarna.
Nu har jag slappat klart för idag (men gud så skönt det har varit!) och det är dags för mig att ge mig av. Ska bara borsta tänderna och fixa frillan, sen är jag redo. Men frillan är inte lätt, hade mössa hela kvällen igår vilket gör att mitt hår inte är som jag vill. Men det går nog. Ska försöka komma hem tidigt ikväll eftersom jag ska upp tidigt imorgon, men om jag får välja mellan att sova och prata så väljer jag nog prata.. Hm, får se hur jag löser det. Hejs!
(Och btw, det blev inget lösen idag. Kanske imorgon. Måste fundera på saken.)
Det är snö i Stockholm, och inte så lite heller! När jag vaknade igår hade det kommit lite, i Värmland var det knappt något men när jag kom tillbaka igår låg det drygt 2 dm snö på marken. Och det snöar lite lätt hela tiden, vilket inte skadar direkt, jag älskar snö. Och så ska det snöa hela veckan, vilket betyder att det kommer bli ännu finare och mysigare här. Däremot ska det bli 6 plusgrader på torsdag, alltså kommer det börja smälta och bli slask.. Inte kul! Kan inte snön bara få ligga kvar hela december? Snälla?
Helt ärligt, borde inte min fot vara bra nu om det "bara var en stukning"? Två veckor senare så kan jag fortfarande inte springa utan att det gör ont! Helst hade jag väl sluppit att spela idag, men så bra fick jag inte ha det. Ändå hade jag över 40% i räddningar, trots en trasig fot. Bra det. Försökte sedan slippa matchen på torsdag (känns så jäkla onödigt att spela och riskera att den går sönder ännu mer), men den andra målvakten har tydligen ont i axeln och kan inte spela. (Konstigt att man får ont när man inte tränar...) Så det är bara för mig att bita ihop! Ska uppsöka nån häxdoktor och fixa bedövningsmedel eller nåt, så jag inte känner av foten alls.
Nu är det nog sovdags för mig, det blir en lång dag imorgon och sen tidigt på måndag.. Jobba jobba, trots att jag faktiskt är sjukskriven nästa vecka oxå. Men vad gör man inte för pengar?
Nu ska vi vara lite allvarliga här va tycker jag. Jag ber om ursäkt för att jag verkar schizofren, jag är inte det, jag lovar. Men jag är en väldigt känslosam människa, samtidigt har jag grymt svårt att släppa ut det vilket leder till att det bildas en stor klump i magen som gör mig nervös. Just nu är det extra mycket känslor i kroppen och det gör mig ännu mer känslig. Jag blir arg och ledsen för ingenting, vilket tyvärr påverkar helt oskyldiga människor. Men jag vet att många vet om mitt problem, men samtidigt känns det så jäkla orättvist mot dem att de ska anpassa sig efter mig, varför kan jag inte bara vara normal? Det är även i ett sådant här läge jag brukar sabba det som är bra, bara för att det gör mig för känslig, men denna gång ska jag inte göra det. Denna gång ska jag ta det lugnt och sansat och reda upp de problem som finns och de som kommer, och det får ta den tid det tar. För jag har inte särskilt bråttom.
Som jag tidigare sagt, det funkar inte med en öppen blogg för mig längre. Jag kan inte skriva det jag vill eftersom jag är rädd att fel person läser. Därför, från och med söndag är det lösen! Men som sagt, fråga om lösenord så får ni det kanske. Troligtvis.
Yes, nu är det konstaterat, jag är störd i huvudet. Eller en typisk kräfta som Blom säger (hon tror på sånt där med horoskop). Hej humörsvägningar, jag har saknat er!
Nu ska jag lyssna lite på Josh Groban och gråta. Hej då.
Lååååång dag på jobbet idag, helt galet mycket att göra. Men som tur var tyckte chefen inte att vi behövde jobba längre än till fem, annars hade vi blivit kvar till halv sex (vi får ju inte jobba längre än så, eftersom företaget vägrar betala ut övertid efter det, nån konstig grej). Hur som helst så blir det en lugn kväll med tidig sänggång, det känns att jag bara sov fyra timmar i natt och imorrn ska jag upp tidigt igen, så då kan det vara skönt att sova.
Och jag mår fortfarande otroligt bra, men samtidigt har jag ångest. För trots att det känns helt rätt så finns det fortfarande en sak som inte är utredd än och det måste göras, snarast (jag ringer dig imorgon, svara då! Du vet vem du är). Annars ser det ljust ut.
Jaja, förlåt för att jag är lite hemlig, men jag vet att vissa läser som jag inte vill ska läsa. Funderar på om det är dags att sätta lösen på bloggen, för att kunna skriva av mig på riktigt igen.. Det blir nog så. Hör av er om ni vill ha lösen och sånt, så får ni det! Vissa av er iaf.
Idag mår jag bra, väldigt bra. Jag är inte ens gnällig över att vara uppe vid den här tiden (ska vara på jobbet vid halv nio, så jag fick lite sovmorgon), och det faktum att jag bara sovit fyra timmar i natt är inga probs. Men livet är fint just nu, och så är det fredag dessutom. Ja, det finns inget att gnälla över alls.
Trots att jag ser jul som en hemsk kommersiell högtid, så önskar jag mig ändå saker. (Men berätta inte för någon, för jag brukar ju aldrig önska mig något!)
Tre hårda klappar: 1. Ett Nintendo Wii (det är kuuuuuuul ju) 2. En kropp som inte går sönder hela tiden 3. Bil och körkort (någon? snälla?)
Tre mjuka klappar: 1. Lite fina kläder 2. Presentkort (Ikea, H&M, Gina tricot, Lagerhaus, Stockhome, jag tar vad som helst!) 3. En mössa, just den där jag letat efter men aldrig hittat
Tre viktiga klappar: 1. Snö, snälla. Jag vill inte ha en till jul utan snö 2. Denna plats lämnas hemlig, för stunden (men vissa vet vad jag menar, tror jag) 3. Det viktigaste egentligen, jag vill se min familj, min släkt och mina vänner friska och krya
Det tog lång tid att knåpa ihop denna. Jag är inte så mycket för att få saker helt enkelt.
Mm, mycket att göra idag. INTE. Men men, lite har jag fått gjort. Typ sett på film, mycket viktigt. Ska försöka fördriva tiden fram till sex när jag måste gå, men det är ju ett tag kvar tills dess.
På lördag ska jag till Karlstad, trevligt trevligt. Då ska jag spela (trots foten), och vi ska vinna. Det har jag bestämt.
Förresten, jag har kommit på ytterligare en lösning på min framtid. Som en backup ifall nåt av det andra skiter sig.
Shalalalala, jag har väldigt tråkigt idag. Doktorn imorse, foten är inte död men ledband och ligament mår dåligt. Sjukskriven nästa vecka också om jag vill, annars kan jag ju vara inne varje dag. Måste prata med chefen om det (en sida av mig vill jobba eftersom jag har snortråkigt annars, den andra sidan vill inte jobba eftersom jag är trött på jobbet). Dags att söka nytt jobb kanske? Tror nästan det. Fast det är så jäkla skönt med en fast anställning. Jobbigt läge det här.
Helt jävla ärligt, kan postens VD vara värd 900 000 i månaden? Det är helt jävla galet ju! (ursäkta svordomarna, men jag är inom samma bransch och då lackar man, iaf med tanke på vad jag tjänar) Det som irriterar mig mest är det faktum att posten är statligt, vilket alltså någonstans betyder att det är jag som betalar. Det skulle kunna vara okej om det var en VD på ett stort privat företag som tjänade denna summa, men en VD på ett statligt företag? Jag kan inte smälta det. Tyvärr.
(Han tjänar alltså drygt 5600 kr i timmen. På tre timmar drar han in lika mycket som jag tjänar på en månad. Det han tjänar på en månad tar det mig nästan 5 år att dra in. Orättvist?)
Imorrn vet ni, imorrn händer det. Vad som händer? Det är en hemlighet, än så länge. Det kanske avslöjas på fredag, om ni har tur. Annars får ni hålla ut, ett tag till.
Som ni kanske märkt har jag inte klagat på foten på hela dagen, detta eftersom den börjar bli mycket bättre. Jag kan nu faktiskt balansera på den (något jag inte ens kunde göra i söndags), och rörligheten börjar komma tillbaka. Blåmärkena blir större och större, men jag tror det ska vara så. Idag kunde jag dessutom nästan stå på tå på foten, jag fick visserligen bara upp hälen någon centimeter från golvet, men det är stora framsteg. Så jag kan nog spela på lördag!
Däremot är jag arg på mig själv för att jag är så jävla snäll. Varför sa jag ja till att jobba resten av veckan? Jag är ju sjukskriven och borde vara hemma och ta hand om min fot! Och träffa lite trevligt folk, något jag förtjänar. Jag ska nog gnälla lite om att foten är öm och gå hem tidigt från jobbet imorgon, och inte jobba mer under veckan. Jag är ju trots allt sjukskriven.
En och en halv vecka, så länge fick man vara sjukskriven och hemma från jobbet. Tydligen är det kris (det var visst inte bara jag som var sjuk), så jag ska jobba lite imorgon för att avlasta. Och det är väl okej ändå, jag ska ju inte dela eller så, bara ställa och ha mig. Vilket iofs är lite skönare än att sitta hemma och glo hela dagarna, det börjar bli långtråkigt detta!
Tecken på att man kanske varit singel lite för länge.
Jag snor det här härifrånoch gör en fin liten lista, här är några tecken på att man kanske har varit singel lite för länge.
· Man har en ständig sorgkant av jord under naglarna för att man planterar om sina växter väldigt ofta samtidigt som man PRATAR med växterna. "Nu blir det väl härligt med lite ny jord? Jamensåfint".
· Man är barnvakt på fredagskvällen och somnar samtidigt som ungen.
· Man är den enda som handlar ensam på ICA klockan sju en söndagskväll, och som där till köper små portioner av allt för att det inte ska hinna bli dåligt.
· Man finner en slags själslig lycka i tanken att lägga sig i sin säng, som man nyss bäddat med nytvättade lakan.
· Man umgås med sina kära och lyckliga vänner men känner inte ens längre avundsjuka för deras pojkvänner utan tänker snarare, "hu vad jobbigt att inte få sova ensam!!"
• Man skriver en singellista och surfar i stället för att ligga sked med en pojkvän och se en nio-bio på tv.
Äntligen, nu kommer snön! Visserligen lär det försvinna så fort det landar på marken, men det snöar! Jag älskar snön, åka skidor, åka pulka, allt sånt där. Love it.
Foten är crap, som vanligt. Det gör nästan mer ont idag än igår, dumt. Men imorgon ska jag göra något så ovanligt som att spela biljard, oavsett om foten är bra eller dålig.
Jag vill ju så gärna spela handboll, jag älskar ju det. Och idag blev jag ju så arg för att jag inte fick spela, jag var verkligen sugen på det. Men samtidigt känns det inte som jag vill tillbaka. Jag har svårt att motivera mig för att börja rehaba foten på måndag, vilket iofs kan bero på att det fortfarande gör ont, är blått och svullet, men någonstans innerst inne vill jag inte tillbaka till laget. Trots att jag nu är mer inne i laget än jag någonsin varit, och jag trivs egentligen jättebra med lagkamraterna, men det är något som inte stämmer. Och jag tror att jag vet vad som är fel. Men jag måste utvärdera om det är så, innan jag kan komma med några klara besked.
Fan vad jag gnäller och är velig. Men det är jobbigt just nu.
Aldrig i helvete att jag tänker sitta bredvid och titta på en handbollsmatch igen. Det var så hemskt, så irriterande, så galet tråkigt så jag visste inte vad jag skulle göra. Inte blev det bättre av att vår andramålvakt inte var särskilt bra (förlåt, men det är den bittra sanningen). Jag hade nästan kunnat döda för att få vara med! Men nu är det bara att tagga inför nästa helg, då ska vi till Karlstad och döda Hellton. I promise.
Det här är första gången på länge jag inte längtat näst ihjäl mig efter helg. Vad det beror på vet jag inte, kanske det faktum att jag inte jobbat under veckan, eller det att helg betyder match, och eftersom foten inte blivit så mycket bättre som jag velat så får jag inte spela. Och vem kan längta efter att få sitta bredvid och titta på? Jag har inte gjort det på år!
Dessutom gick bioplanerna åt skogen. Så nu har jag ingenting att göra imorrn kväll oxå, kul. Däremot så blir måndagen rolig, första gången jag längtar efter en måndag.
Jag vill sova, men jag kan inte. Varför? För att foten bråkar, den är arg för att jag tvingade den gå så långt. Så imorgon ska jag vara lite kompis med den och använda kryckorna (dessutom går det mycket snabbare och smidigare att ta sig till bussen med hjälp av dom). Så, vad händer i helgen då? Jo, imorrn kommer syster + barn hit, hennes kille jobbar kväll imorgon och hela lördagen så hon ville ha sällskap. På lördag ska jag först leka lite med henne, sedan blir det till att titta på vår match (jag fick inte spela för min tränare, oavsett hur bra jag tyckte foten var). Efter det ska jag på bio, vad vi ska se vet jag inte än. Förhoppningsvis blir det något bra, annars får jag väl nöja mig med sällskapet bara. Söndagen är än så länge blank, eventuellt lite häng med någon rolig (Erik kanske? Eftersom du inte kunde idag), annars vet jag inte. Lite fotrehab? Vilket jag iofs kommer ägna hela nästa vecka åt, eftersom jag nästa lördag SKA spela match. Oavsett fotstatus.
Kirrade förresten ett Active Ankle-skydd idag, det ska tydligen vara bra. Och innan ni börjar gnälla om att man inte ska använda skydd, låt mig förklara! I början kommer jag ju behöva tejpa foten för att inte stuka om den direkt, och eftersom jag har det jobb jag har skulle jag även behöva göra det där. Och eftersom jag inte orkar gå upp en halvtimme tidigare varje dag för att tejpa (plus att det skulle gå åt så mycket tejp) så tänkte jag använda skyddet där istället. Men jag ska inte använda det till handbollen. Ni kan vara lugna.
Nu ska jag försöka sova, får se hur pass bra det går. Natti på er!
Idag har jag lyckats ta mig till och från Sjöstadshallen, helt utan kryckor. Jävligt dumt dock, eftersom foten gör väldigt ont. Och egentligen var det väl inte värt det, tror jag. Däremot upptäckte jag nu när jag kom hem att foten börjar bli blå! Äntligen kanske man ska säga, det har varit konstigt att ha en skadad fot som inte varit blå. Men nu jävlar vet ni, hela utsidan, två decimeter upp på fotleden, en stor del av insidan och under foten har det nu börjat bildas blåmärken. Riktigt najs! Ska försöka fota underverken så ni får njuta av det lika mycket som jag gör. Eller inte.
Imorgon mina vänner, imorgon öppnar Ben&Jerry's i Tyresö Centrum! Gissa vem som kommer hänga där vid tiosnåret imorgon? Ah, underbart. Ett ljus i detta mörker.
Jag förstår att ni är trötta på min fot, det är jag oxå. Men tyvärr kommer ni få höra om den tills den är bra, sorry! Idag kan jag faktiskt halta runt här hemma utan kryckor, ett stort steg framåt! Därför funderar jag nu på om jag behöver kryckor när jag ska ner till träningen och titta ikväll, helst skulle jag ju vilja lämna dom hemma. Men frågan är om jag kan gå så långt som till bussen här hemma utan kryckor.. Men jag vill inte ha dom! Det blir till att fundera på saken under dagen.
För att prata om något annat än min fot, så kör vi lite bonde istället. Är det inte ett fantastiskt program? Eller inte. However, lyckas inte Magnus säga konstiga saker hela tiden? Han menar så väl, men det blir ofta fel. Stackarn. Jag tycker han borde välja Linn eller Christel, helst Linn. Hanna då. Jag tycker Tobias passar henne, men hon kommer säkert inte välja honom eftersom han är så tyst jämt. Synd det. Annars har hon fått ett par bra killar (men jag tycker inte om han som pratar så konstigt, den blonda långa saken). Och Peter, min favvobonde! Han kan välja vilken kille som helst, förrutom han som jag glömt namnet på, den lilla biffen. De passar inte. Däremot skulle alla andra tre passa honom perfekt. Till sist, Per. Jag vet inte, han har fått fyra tjejer som pratar hur mycket som helst mest hela tiden. Så länge han inte väljer krulltotten blir det nog bra.
Nu återgår jag till tvn, sen ska jag sova tror jag. Eller först se på roomservice som jag spelat in, sen sova. Hejs!
Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Det kryper i kroppen, hjärnan arbetar på högvarv, jag får panik av att bara vara hemma. Promenaden ut gick väl sådär, jag kom ner för trappen och gick en runda, men det var riktigt svårt att ta sig upp igen. Var väldigt nära att ramla och slå mig, men fick tillbaka balansen i sista stund och klarade mig. Men jag är fortfarande fast besluten om att jag imorgon ska ta mig till stan och träffa Erik (jag kommer, jag lovar!), vi får väl se hur det går. Helst vill jag slippa kryckorna, men det tror jag inte går.
Idag hände det, min fot är bättre! Jag lyckades faktiskt stödja lite på insidan av foten när jag skulle ta kryckorna, och sedan kunde jag sätta ner foten nästan helt ordentligt när jag hade kryckorna till hjälp. Att det sedan gjorde lite ont är väl en annan sak, men jag är så jäkla trött på att inte kunna göra något så jag blir galen. Idag ska jag nog hoppa ner för trappen och runt lite här ute, bara för omväxlings skull, och för att träna lite med foten. För det skulle ju ändå vara rätt roligt att spela match på lördag, trots allt.
Jag ska erkänna en sak. Jag bryr mig faktiskt inte om hur lång tid det tar för min fot att bli bra igen. Jag försöker inbilla mig att jag vill bli bra nu, att jag vill träna igen, att jag vill tillbaka till jobbet. Men så är det faktiskt inte. Jag tycker faktiskt det är ganska skönt att slippa träna, eller egentligen inte slippa träna men att inte behöva träffa laget. Som ni vet är jag lite trött på handboll, så på så sätt kom skadan rätt lägligt. Jag vet inte heller riktigt hur pass sugen jag är på att spela på lördag, det känns lite som det gör detsamma om jag kan spela eller inte. Det är helt sjukt att jag säger detta, eftersom handboll ändå är min passion. Om det här skulle hänt för ett år sedan skulle jag tvinga foten att vara bra nu, jag skulle strunta i att det gör ont och att den är missfärgad, jag skulle köra på ändå. Men nu, ja nu är det annorlunda. Jag tycker det känns okej att vila foten tills den är bättre, det är okej att inte hoppa ner till träningarna på kryckorna för att vara social, det är okej att bli irriterad på alla som inte frågar hur det är (faktiskt så grämer det mig fortfarande!). Får se hur det känns fram mot helgen, men som det är nu så finns det en stor chans att jag hoppar matchen på lördag. Lite på ren jävelskap, lite för att foten kanske inte är bra.
Vet ni, jag vill säga förlåt för att allt här handlar om min fot. Det finns ju så mycket värre saker som sker i världen, bättre om jag pratar om det istället. Eller inte.
Så här ser dagens planer ut iaf: - Duscha, tvätta håret (vilket är ett helt äventyr för mig, eftersom jag knappt kommer i badkaret) - Kolla på Kung fu panda - Kolla på nya CSI-avsnitt som jag missat - Kolla på tv - Sova
Eller, om jag har tur, så får jag sällskap idag och då blir det lite roligare, eftersom jag då slipper vara själv. Men det blir nog tv-tittande ändå, eftersom jag inte kommer så långt från soffan just nu.
Men får jag klaga lite på folk? Det är ingen från handbollen som ringt/smsat/facebookat och frågat hur foten mår! Inte ens min tränare! Och då är jag ändå ganska viktig för laget, har jag fått det förklarat för mig. Synd för dom att jag kanske inte kan spela på lördag. Jobbigt läge. Vem ska stå då?
Inatt drömde jag att jag kunde gå på foten, och att det inte gjorde ont alls. Så när jag vaknade imorse satte jag direkt ner foten i golvet för att gå på den, men det gick inte så bra, utan det gjorde apont. Så det har inte blivit bättre alltså. Det jag däremot är lite orolig över är det faktum att min fot bli blå (eller blåspräcklig, så som det brukar se ut när man fryser typ) när jag står upp, ska det vara så? Och det borde väl göra mindre ont nu, inte mer? Nu är jag ju tvungen att knapra värktabletter eftersom det gör mer ont än i helgen.. Får väl ringa sjukvårdsupplysningen och höra vad de säger.
Helt plötsligt dog allt här hemma bara, och det blev kolsvart. Sjukt kul när man inte kunde röra sig! Kunde inte direkt hoppa upp för att kolla om en propp gått, utan jag fick snällt sitta i soffan och vänta på att allt skulle komma igång eller att mami kom hem. Men efter ett tag hoppade jag upp och tittade runt, och upptäckte att det var mörkt överallt. Strömavbrott alltså. Kul liv. Men nu är det tillbaka, så jag kan återvända till mitt tv-tittande. Hej på er.
Faktiskt så är det otroligt tråkigt det här. Okej att vara hemma och sjukskriven om man kan göra något, men just nu spenderar jag all tid i soffan eftersom jag annars måste hoppa på kryckor vart jag än ska. Och jag tänker inte ens försöka mig på att ta mig ner för trapporna i det här tillståndet. Det enda positiva med det här är att jag inte kan spendera pengar. Eller kan och kan, det är klart jag kan, men jag gör det inte. Dessutom borde jag kunna casha in lite extra (trots att jag bara får 80% de kommande två veckorna) eftersom jag har både olycksfallsförsäkring och licens genom handbollen. Ska till Folksam så fort jag kan ta mig någonstans och se genom vilken försäkring jag får ut mest pengar. Grymt.
Uppe med tuppen som det heter, trots att jag är sjukskriven och så. Men var ju tvungen att ringa till jobbet och berätta det, och då ska man ju ringa mellan kvart i sju och sju. Hur som helst, de blev inte så glada, men vad kan man göra? Jag kan ju inte direkt hoppa på kryckor i trapporna!
Men när jag vaknade var jag helt tvärsäker på att foten var hel igen, och att jag lätt kunde gå till jobbet. Sen försökte jag röra lite på foten, och insåg att så inte var fallet. Om jag har tur kommer jag kunna gå igen om två-tre veckor, det är så det känns nu iaf. Fortfarande lite svårt att sova, eftersom det gör snoront varje gång jag rör på mig. Men i natt vaknade jag "bara" fyra gånger, så det går framåt!
Vad ska jag göra nu då? Alternativen står mellan: sova, titta på tv, äta frulle. Äta är nog inte aktuellt, då jag inte kan få med mig frullen från köket till tvn. Och sova känns också lite oaktuellt, eftersom jag piggnade till rätt rejält nu. Får sätta mig i soffan och se på tv helt enkelt, om det nu är något på tv nu. Rix morronzoo börjar iofs om en halvtimme, då hinner jag ju hoppa till toaletten under tiden oxå. Så får det bli. Finns på mobilen gott folk om det är något, datorn blir nog avstängd nu!
Gaaaah, jag dör av tristess! Jag hatar min fot, jag hatar min fot, jag hatar min fot. Men men, någon gång ska man göra illa sig oxå.
Den stora frågan just nu är: kommer Patrik hit i januari eller inte? Vissa källor säger ja, andra nej, de tredje säger kanske. Jag hoppas på ett ja, självklart!
Det är inte alls kul att bara ligga i soffan och göra nada. Framförallt när inte ens msn fungerar, då är det crap! Helst vill jag bara gå runt i lägenheten, som jag brukar, men att bara ta sig till toaletten är ett äventyr i sig. Borsta tänderna är jobbigt, eftersom det gör sjukt ont i foten att stå för länge. Vet inte hur jag kommer klara mig imorgon när jag ska vara ensam hemma, kommer nog bli så att jag ligger i sängen och tittar på tv tills mamma kommer hem och hon kan serva mig med mat. Eller så får jag hoppa runt lite själv, problemet är hur jag ska ta med mig maten från köket till matbordet.. Får väl sätta mig på golvet i köket äta helt enkelt.
Eftersom det gjorde så frukansvärt ont i foten igår och i natt (jag sov sammanlagt tre timmar, skönt va?) så tyckte sjukvårdsrådgivningen att jag skulle åka in och röntga fothelvetet. Så det gjorde jag, men jag visste ju redan innan att det inte var någon fara. Och det var det inte. Fast läkarna sa att det var så svullet så man såg inte ordentligt, men det var troligtvis ingen fraktur iaf. Däremot en kraftig skada på ledbanden, ledkapseln och allt annat skit där runt omkring. Så nu är jag sjukskriven två veckor (till och börja med), kryckhoppande och halvt nerdrogad av värktabletter. Handboll ska jag helst inte spela på en månad heller. Men det kan dom ju bara glömma, jag har match nästa helg! Lyckades jag spela en halvlek igår kan jag väl spela om en vecka.
Hur jag lyckades spela 30 min igår är ett stort mysterium för mig idag. Jag kan inte belasta foten överhuvudtaget, det gör tom ont att vicka på tårna. Det gör så ont i foten att jag inte ens känner att jag har ont i armbågen. Men jag visade väl att allt går med lite vilja (för det var bara på vilja jag gjorde det, eftersom jag till och från hoppade på ett ben i målet).
Ni fattar nog inte hur ont det gör i foten. Det gör nåt så in i helvete ont. Det gör så ont så tårarna rinner till och från, jag kan inte röra foten får då skriker jag nästan. Jag har aldrig haft så här ont i hela mitt liv tror jag. Det är nästan så jag börjar tro att den är bruten. Men det får den inte vara (även om jag vet att tidigare har sagt att jag vill bryta foten, men det vara ju bara en grej i all upprördhet ju). Imorgon kommer den vara jättebra, och jag kommer kunna gå ut och springa milen. Okej foten?!
Idag var det alltså dags för den absolut viktigaste matchen på hela året, Tyresö på bortaplan. Extremt viktig för mig i det avseendet att jag spelat i Tyresö i elva år, och Nybodahallen var som mitt andra hem. Och det började bra på uppvärmningen, jag var så jäkla taggad! Sen hände det som inte får hända, det som förstörde allt. Jag trampade på en boll och stukade foten. En riktigt rejäl stukning dessutom (min tränare misstänkte även att det kan vara en liten fraktur där inne någonstans, eftersom det knakade till rätt rejält). However, det stora problemet var att jag var ensam målvakt! Alltså, skadad målvakt+ingen reservmålvakt=katastrof. Därför var jag tvungen att spela, iaf tills vår andramålvakt kom (som blivit blixtinringd när jag gjorde illa mig). En halvlek fick jag spela, och efter det trodde jag nästan att jag skulle dö, det gjorde så ont i foten. Fast jag hade 50% i räddningar under den halvleken, med stukad fot! Förstå hur taggad jag var, förstå hur många räddningar jag skulle gjort med en hel fot. Då skulle vi kanske vunnit.. Crap.
Nu ligger jag iaf i soffan med foten högt, äter Ben&Jerry's och tycker synd om mig själv. Och så tänker jag göra hela helgen, jag har ju inte så mycket mer val.
Nej, jag vaknade inte nu. Ja, jag vaknade för länge sedan. Funderade ett tag på om jag skulle äta lite Ben&Jerry's till frulle, men har lite mer karaktär än så faktiskt. Så jag väntar med det till elvasnåret ;) Nej då, ingen B&J förrän efter matchen! Jag lovar! Jag har suttit och sett lite Idol på youtube under morgonen, och då framförallt Kevin. Har är helt sjukt bra, galet! jag har fått gåshud av nästan varje klipp, och jag har gråtit två gånger. Och ni ska veta att det krävs mycket för att få mig att grina. Här bjuder jag på några klipp, som jag tycker alla borde se. Framförallt den sista, den fick mig verkligen att gråta!
Jag drömmer väldigt sällan nu för tiden, jag sover så pass hårt så drömmarna har ingen chans att komma fram, typ. Däremot har jag haft konstiga drömmar de två senaste nätterna, eller konstiga, faktiskt ganska mysiga. Lite mysiga iaf. Eftersom de faktiskt handlat om kärlek. Tänk om det är sanndrömmar! Hoppas det :) Fast en sak jag drömde i natt var helt galet, jag drömde att senorna på insidan av armbågen lossnade, bara sådär. Hur stor är den sannolikheten? Det kan bero på att vi på träningen pratade om hälsenor som gått av, och så hade jag haft hemskt ont i armbågen de senaste dagarna. Den kombinationen gav helt enkelt en dröm om avslitna senor, helt normalt. Eller?
Idol då. Lars åkte ut, faktiskt lite synd nu när han äntligen börjat skärpa sig. Men samtidigt var det bra, för han avskyr ju faktiskt Idol och är i mina ögon alldeles för bra för programmet. Kevin är min favorit nu och får väldigt gärna vinna, eller så kan Alice vinna. Kevin och Alice i final tack! Fast Johan är oxå rätt bra, love hans röst.
Nä, nu går jag och sover. Match imorrn, tagga tagga tagga!
Jag har nog aldrig längtat så mycket efter fredag i hela mitt liv. Denna vecka har varit äckligt påfrestande, både psykiskt och fysiskt. Men idag är det fredag, och ikväll ska jag på dejt! Jag och Ben&Jerry ska ha en myskväll i soffan, kanske i sällskap av Estrella och Cola. Någon mer som känner för att delta? Det är bara att komma över! Framförallt så är Marabou hjärtligt välkommen ;)
Nu ska jag få lite jobb gjort, så jag får gå hem någon gång. Hejs!
Igår efter träningen kom snälla Erik och hämtade mig (jag hade ju inte tränat, eftersom min armbåge är kass), och vet ni vad han hade köpt? Lussebullar! Först tänkte jag bli arg, för inte äter man väl lussebullar i november? Men när jag upptäckte hur gott det luktade så var jag tvungen att smaka, och sen smakade det så gott så jag åt upp hela. Förlåt för att jag bryter mot traditionerna! Men det var alldeles för gott för att Erik skulle fått äta upp båda ;)
Inte nog med att psyket är sönderslaget, jag börjar även bli sjuk. Förkyld tror jag. Jag som typ aldrig är förkyld annars, men nu är jag lite smådålig mest hela tiden! Snorar lite och har mig, och har frusit hela dagen trots underställ, tisha och fleecetröja. Och trappspring. Något fel är det, som ni förstår.
Jag vil bort från denna värld, nu. Jag orkar inte mer. Det var ytterst nära att jag började grina på träningen idag, helt utan anledning dessutom. Skyllde på att armen gjorde ont (vilket den oxå gör, men inte så mycket), och satte mig vid sidan av och försökte svälja alla tårar som brände. Höll på att börja gråta på jobbet oxå, bara för att det var lite jobbigt i trapporna. Jag är störd.
Det blev inte bättre idag, jag mår inte alls bra.. Helst skulle jag bara vilja lägga mig under täcket, gråta mig till sömns och sova resten av veckan. Men det kan jag inte, så jag får bita ihop och låtsas att allt är bra. Fast det egentligen inte är det. Och när man är på sånt här humör lyssnar jag mycket på musik, väldigt mycket Håkan, Good Charlotte, Jonas Brothers och annat som låter mycket (typ rock). Och så denna låt såklart. Trots att den alltid får mig att gråta.
Men Erik, tack för sällskapet! Jag förstår inte att du orkar med mig just nu, men jag uppskattar det otroligt mycket. Tack.
Och förresten, ni har väl inte missat att jag uppdaterat mina länkar? "Min verklighet" är värd att besöka!
Förlåt, jag vet att man inte ska dra alla över en kam, men alla kristdemokrater verkar vara helt punchade i huvudet! Läste detta (okej, jag orkade inte läsa hela artikeln, men ni fattar vad det handlar om), och jag måste säga att jag inte förstår vad det är för fel på människorna. För det första, en människa är en människa, oavsett smak! För det andra, GUD FINNS INTE! Och för det tredje, kärlek och äktenskap mellan två människor handlar väl om känslor, inte om vilket kön man har? Herre min je, lever ni på 1800-talet eller? Ni tror på något som inte går att bevisa, ni utpekar människor som skiljer sig från "normen" som "sjuka", och verkar helt enkelt tycka att alla människor inte är lika värda. Det ni pysslar med är sjukt, det är patetiskt, det är flippat.
Som kontring vill jag påstå att alla som tror på Gud, är kristdemokrater, eller på något annat sätt ställer sig bakom dessa idiotiska åsikter borde låsas in på psyket. Att lida av de hallucinationer ni gör ("Gud finns!" "Jag har sett Gud!") skulle jag klassa som en allvarlig psykisk störning och det kräver vård, framförallt eftersom det gör att ni kan vara farligt för andra människor (främst då homosexuella). Så det så!
Jag trodde aldrig att jag skulle säga det här, men det är inte så kul med handboll längre. Det beror inte enbart på att matcherna går åt helvete (fast det är inte så jäkla kul att förlora jämt, trots att vi egentligen skulle kunna slå vilka som helst), utan det är hela känslan kring grejen som är konstig. Det är inte längre roligt att gå till träningarna och veta att man egentligen bara är där för att de andra ska ha någon att skjuta på, inte för att jag ska kunna utvecklas. Jag behöver lixom inte ens prestera på träning, eftersom jag ändå får spela. Jag trodde aldrig jag skulle erkänna att jag faktiskt saknar fler målvakter, eftersom konkurrensen fick mig att bli ännu bättre. Nu finns det ingen annan där som kan ta min plats, och det får mig att känna mig lite bekväm, på ett negativt sätt. Matcherna är som sagt inte så roliga längre, eftersom det går riktigt dåligt just nu. Jag försöker alltid mitt bästa men det känns inte alltid som alla andra gör det, och det är crap. Och att folk tar för givet att jag ska spela asbra hela tiden (bara för att jag hade en jävligt bra säsong förra året) är oxå jobbigt, för har jag en svacka så blir folk besvikna på mig (det är inte så att de säger det, men man får "blickarna"), medan alla andra kan göra hur mycket fel som helst och det är helt okej.
Det är jobbigt nu förstår ni. Helst skulle jag bara vilja skita i allt, byta lag, ta ett uppehåll, vad som helst, men det går inte heller. För då känns det som jag sviker laget, och jag är ju så jävla snäll så det kan jag inte göra. Det är nästan så jobbigt just nu att jag går runt och hoppas på att jag ska bryta benet eller så, så jag slipper ifrån ett tag. Men jag har kommit fram till en sak, och det är det att jag troligtvis kommer ta ett litet uppehåll efter säsongen. Om det inte dyker upp något annat dvs. Gör det inte det tar jag ledigt från handbollen ett tag, funderar över livet och ser till att jag får lite koll på min egen framtid. Det är nog det som skulle behövas.
Men något positivt idag iaf, jag gjorde mål! Första gången någonsin i division ett =)
Jag hade tänkt att skriva något riktigt bra, men jag vet inte vad jag ska skriva. Jag har en massa saker i huvudet som vill ut, men en stor del av det passar inte i denna blogg, då det är lite hemligt. Kan ju alltid använda min andra blogg för att skriva av mig, och det kanske jag gör. Ni som lever får se.
Däremot är det match idag, och jag är egentligen inte så motiverad. Hade nästan hellre åkt på kryssningen med jobbet igår och hoppat matchen. Jag vet inte vad som hänt, men allt känns bara hopplöst just nu. Och ändå var jag hos Ola igår, och då brukar jag må mycket bättre efteråt. Men det gör jag inte nu. Det känns som jag är på väg in i en sån period igen, och jag orkar inte kämpa emot utan låter mig hamna där oxå.
