Bellofiorire

Jag börjar känna av det igen, det där lite halvt hemliga som jag inte vill berätta om för hela världen. Det där som Ola försöker hjälpa mig med, som jag ibland vill övervinna men ibland tycker är alldeles utmärkt. Ola har sagt att det finns två möjligheter för mig att ta mig ur detta, antingen den hårda vägen som kräver mycket av mig, eller den lätta vägen som inte kräver allt för mycket, men som dock kommer hindra mig från handbollsspelande, körkort och andra roliga saker. Den lätta vägen är inte ens ett val för mig. Den svåra vägen borde locka, men av någon anledning vet jag inte om jag vill  ta den heller. Jag vill stanna där jag är och låta allt lösa sig själv, även om jag vet att det inte kommer bli så.

Äsch, nu är jag jobbig igen. Förlåt. Men trots att jag hatar när jag känner så här tycker jag på något sätt om det, och jag förstår att ni inte fattar ett skit av vad jag menar. Så lyssna inte på mig.