Men kom igen då!
Återigen, jag blir så irriterad, på mig själv och på andra. Jag som aldrig fattar rätt beslut, på andra som inte gör som de säger, på andra som gör mig illa. Jag förstår inte hur det kan vara så förbannat svårt att bara göra som man säger, nu när jag faktiskt har börjat komma närmare ett beslut som jag för en gångs skull tror är rätt! Varför varför varför, varför tänker jag ens. Allt skulle vara mycket lättare om jag bara struntade i allt och lät det vara. Lät de klara sig själva, utan mig.
Men jag ger inte upp hoppet, hela nästa vecka väntar jag. Sen är chansen körd, sen finns den inte längre. Så det så.
(Ja, jag är irriterad, jag är hemlig, jag är barnslig. Men jag är trött på folk som ger mig förhoppningar och sen skiter i det helt och hållet.)
