Allt är upp och ner just nu
Glädjen jag känner över mitt nya jobb är just nu det enda jag väljer att känna. Jag vill inte veta av det dåliga, som att benen inte funkar, som att livet inte rullar, eller som det faktum att personer försvinner från våra liv.
Min systers killes pappa (alltså mina syskonbarns farfar) dog igår. Jag vill inte ta in det, för jag vill inte gråta. Jag vill inte förstå att han inte finns längre, han som alltid funnits och som alltid ställt upp för både sin egen och för min familj. Han som varit som min farfar i över tio år. Jag vill låtsas som om allt är som vanligt, som han finns där, som om han till jul kommer ge oss trisslotter som han alltid gjort. Jag vill inte se sanningen, det känns bättre att bara låta det vara som det alltid varit.
Två personer har försvunnit ur mitt liv den senaste tiden, det är två för mycket. Låt inga fler försvinna nu, snälla?
