I en perfekt värld skulle jag må bra
Igår var en sån där dag då jag inte kände mig 100. Lite konstig i huvudet, seg i kroppen och allmänt hängig, förstå hur skönt det var när klockan slog 15.30 och jag fick gå hem från jobbet. Vi hade hur mycket som helst att göra på jobbet då vi hade fem sjuka, vilket inte direkt bättrade på min status. På väg hem från jobbet sen så ramlade jag två gånger, ville helst skylla på att det var halt men jag har insett att det nog inte var det. För när jag sen kom hem svimmade jag i duschen. Underbart. Men som vanligt vägrade jag inse att jag nog inte var i topptrim, utan jag låtsades som allt var som vanligt och att jag mådde bra.
I morse ramlade jag en gång på väg till pendeln (sov hos älsk och orkade inte gå upp samtidigt som honom så det blev pendel för ovanlighetens skull), men jag skyllde återigen på att det var halt. Det faktum att det svartnade för ögonen precis innan valde jag att inte se.
Men när jag senare på jobbet vurpar två gånger med moppen för att huvudet är helt borta och senare svimmar i en trapp insåg jag att något var fel. Så då var det bara rulla in på kontoret och gå hem, vilket bara det var en smärre kraftansträngning. Promenaden hem tar annars 10 min, idag tog den 25. Inte riktigt kry då? Nu blir det till att vila resten av kvällen, och om jag inte mår bättre imorgon blir det en tur till los doktores. För svimma här och där funkar inte riktigt.
Kommentarer
Trackback
