Bara för att jag kan

Har världens konstigaste känsla i kroppen. Känner mig otroligt rastlös samtidigt som jag nog skulle somna samtidigt som jag la huvudet på kudden, mår psykiskt dåligt men är ändå lycklig. Ni förstår inte vad jag menar? Det gör inte jag heller. Egentligen. Men så är det!

Match igår iaf, och jag var grym. Brukar inte säga så men igår var jag faktiskt det. För ovanlighetens skull. Med 3 minuter kvar låg vi under med 15-17, får en utvisning och de en straff. Men dom missar straffen (eller rättare sagt, jag gjorde min tredje straffräddning), vi vinner utvisningen med 2-0 och gör 18-17 med två sekunder kvar. Så jäkla gött att slå serieledarna! Ibland är handboll det roligaste som finns.
Annars rullar livet på, jag har hittat min plats på jobbet och trivs som fisken i vattnet. Är fortfarande löjligt kär i A, magen har slutat strula (tappade 6 kg på 12 dar, inte så bra), och har börjat följa ett nytt träningsschema jag fått. Om 20 veckor ska jag klara av att springa milen under 50 min! Haha, önska mig lycka till. Egentligen är det viktiga inte att jag klarar tiden, utan att jag genomför varje träningspass. Det är den stora utmaningen för mig. Handbolls-vm på tv varje dag, har även varit nere i Norrköping och sett matcher (jobbet sponsrar ju så vi får biljetter gratis). Livet är bra helt enkelt!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0