Bellofiorire

Sitter och ser tillbaka på bilder från sommaren, och inser att bilresan var den bästa resan ever. Med världens bästa människa. Satan i gatan vad kär jag är i grabben!

(smygfotografering på hög nivå)

Jag förstod att min lyckliga bubbla tillslut skulle spricka. Fast den sprack inte riktigt, den fick snarare pyspunka så allt det glada sakta men säkert gled ur kroppen. Igår tog olyckligheten sig in och jag bröt ihop. På jobbet. Utan anledning. Sen var hela dagen förstörd, jag grät säkert fem gånger och sen en fång till imorse.

Nu vet jag att många tror att jag och A brejkat och det är därför jag mår piss, men där har ni fel. A är världens bästa som höll om mig och tröstade mig tills inga tårar fanns kvar, och inte en enda gång verkade han tycka att jag är knäpp. Vilket jag är lite grann. Det fanns nämligen ingen direkt anledning till att bli så otröstligt ledsen som jag blev, utan det var bara brast. Och det är inte helt vanligt, inte ens för mig. Men nu börjar min lyckliga bubbla fyllas igen, får se hur länge den håller denna gång!

Det bästa med denna dag är däremot det faktum att jag delat ut mitt sista SVD-magasin. Förhoppningsvis för alltid. Och även om det suger för företaget att bli av med en så stor kund är vi som faktiskt krigar med tidningarna överlyckliga, vi kommer inte behöva jobba över varenda fredag framöver! Hel fanastiskt. Dock tycker jag synd om premo som ska börja dela ut dom, det är ett rent helvete...

Och imorgon har vi match, igen. Och ja, jag vet fortfarande inte om jag ska fortsätta. Ska spela ett par matcher och bestämma mig sen... Imorgon möter vi iaf GT, laget jag spelde med en sväng förra året. Vi måste vinna, det gäller lixom min heder som handbollsspelare.

Sverigedemokraterna? På allvar? 300.000 människor i detta land tycker att klarar oss bra utan invandrare? Men bra, då vet jag! Jävla idioter. Och framförallt, jävla skåningar. Det var ju ni som sabbade vårt Sverige denna gång.

Men Moderaterna och di blåe är fortfarande störst, och det är viktigt. Lite vettiga är vi i detta land.

Och jag har fått en uppmaning från världens bästa att se mig om efter nytt jobb och sluta spela handboll, så jag blir lite gladare. Jag tror han har rätt.

Det är valdag idag dudes, ni har väl/ska väl rösta? Jag och A gjorde det igår, föga överraskande röstade vi på samma parti. Gissa vad?

Idag är det oxå dags för sista städrycket, lägenheten ska visas på torsdag så det är en del som ska rensas. Men det är inte mycket kvar nu! Och inte allt för länge kvar tills jag flyttar, känns otroligt skönt. Längtar sjukt mycket!

Igår var jag helt säker på att det var typ onsdag. Eller torsdag. Sen var A så snäll att förstöra föer mig genom att berätta att det bara var måndag! Hur ska jag orka denna vecka? Det är ju en hel evighet till helgen!

Idag var jag dock tvungen artt gå tidigt från jobbet, vilket kändes sådär eftersom vi har apmycket att göra just nu. Men jag ska ner och skriva kontrakt på min nya lägenhet, så jag kunde verkligen inte jobba över. Jaja, dom klarar sig nog ändå! (vilket är tveksamt, jag gör rätt mycket skitjobb för dom..

Jaja, onsdag imorgon och sen är det inte långt kvar till helgen. Hoppas jag....

Tänk hur bra allt blir bara man pratar om det. Jag behövde inte ens vara arg, utan bara låta lite ledsen och tveksam och så löste sig allt. Men helt över är det inte, det han gjort är inte okej men jag tänker inte låta det förstöra det vi har. Han är alldeles för viktig för mig.

Sen är jag ingen ängel heller så jag får köpa det den här gången...

Jag vet inte vad jag ska göra. Hur ska jag tolka detta? Är han ett jävla svin han oxå? Om det här är hans rätta jag vet jag inte vad jag gör! Man kan inte både ha kakan och äta upp den... Jävla idiot!

Jag har hört att folk vill höra om hur A och jag träffades. Och till er som väntar på en jätteromantisk historia säger jag bara, sorry dudes! Särskilt romantiskt är det inte. Men jag kan berätta ändå!

Allt började i höstas när jag jobbade uppe på HK, när mitt vik där började lida mot sitt slut förhandlade jag mig till ett kontorsbyte, så jag istället för att jobba ute i Haninge fick börja jobba uppe på söder. Innan jag började där träffade jag deras dåvarande chef (A), och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte tyckte han var snygg. Hur som så var han helt sjukt trevlig och fick mig verkligen att känna mig välkommen. Och sen tog det väl bara ett par dagar innan jag var lite förtjust i honom. Dock tror jag att han hade flickvän då och jag hade Patrik i Sverige, så att det nångäng skulle bli något mellan oss fanns inte i mitt huvud. Inte just då iaf.

När jag gade varit där nån månad fick jag reda på att han skulle sluta, och vi skulle få en ny chef. Det gjorde mig ledsen, vilket är konstigt eftersom jag knappt kände killen. När hans sista dag kom grät jag nästan, vilket jag aldrig gjort när nån chef tidigare slutat. Sen följde tre jäkligt jobbiga månader jobbmässigt, vi hade sjukt mycket att göra samtidigt som den nya chefen spenderade allt för lite tid till att hjälpa till och för mycket tid till att förklara vilken värdelös chef A hade varit. Förstår ni varför jag avskyr min chef? En gång fick jag nog och skällde ut honom för att han jämnt och ständigt baktalade A.

Men tiden gick och A hamnade längre och längre bak i mina tankar. Men så i början av sommaren så ringde telefonen på jobbet en dag, och jag som aldrig svarar annars fick för mig att svara. Och vem var det? A så klart! Jag som precis hade haft det lite jobbigt (en helt annan historia) reagerade på ett minst sagt oväntar sätt, jag blev så glad så jag nästan började gråta! Senare samma dag kom han och hälsade på hos oss, och jag kunde inte sluta le. Det var där nånstans jag insåg att jag var kär. Men jag trodde inte han kände så för mig, även om det var lite underliga vibbar mellan oss den dagen...

Veckan efter var det dags för fotbollsturnering med jobbet, och hela dagen pratade vi med varandra och han stöttade mig eftersom jag mådde lite dåligt just då. Senare på kvällen hade vi fest, och det hände inget mellan oss då heller utan vi pratade lite bara och sen erbjöd han mig skjuts hem. Och vem är jag att tacka nej till att åka bil istller för buss? Sen fick jag hans nummer och vi bestämde att vi skulle äta lunch den veckan, eftersom jag hade semester och han jobbade i tyresö. Och jag hade tänkt att ringa, även om det kändea lite konstigt att äta lunch med någon man är kär i men som inte känner samma sak tillbaka... Hur som så behövde jag bara vänta till söndagen innan han smsade och frågade hur jag mådde, och efter många sms den kvällen så hade vi bestämt att vi skulle ses på måndagen och att vi skulle uit och bila tillsammans. På måndagen var vi hemma hos honom, och. efter att ha planerat bilresan åt vi middag och såg på film, och det slutade med att vi kysste varandra den kvällen... Var jag lyckligast i världen då tror ni?

Efter den kvällen har vi träffats i princip varenda dag, min tandborste bor hos honom och jag har egna nycklar dit. Dock tog det sex veckor innan det blev officiellt på jobbet, det var lite speciellt eftersom han tidigare varit min chef... Men nu är det ute och det känns jättebra, den enda som inte verkar ha tagit det så bra är min chef som inte längre kan snacka skit om A. Stackarn...

Ja, det var den helgen det. Städade hela fredagskvällen och halva lördagen, och jag måste säga att jag är imponerad av mig själv! Jag har kastat säker fem svarta sopsäckar med skräp, kläder och skor, det är helt galet. Runt 30 par skor blev jag av med (men jag tror det kan ha varit uppemot 40 par). Galet, som sagt var.

Lördagskvällen spenderades på kräftis hos As kompisar mitt ute i ingenstans. Och en sak är säker, jag är fortfarande allergisk mot kräftor! Bara av att sitta i samma rum som en massa kräftor fick min mage att go nuts, så efter att ha fått upp allt jag ätit under dagen så tackade vi för oss och åkte hrm. Vid 12 på natten. Var hemma vid kvart i två, det var sådär lagom kul. Men mest fick jag dåligt samvete för As skull, jag sabbade ju hans kräftskiva rätt hårt... Men men, sånt händer ibland!

Och för er som undrar om rubriken så handlar den om handboll, så klart... Mer än så får ni inte veta!

Då blev det ingert Borlänge i helgen ändå. Varför orkar jag inte gå in på, men jag kan säga så mycket som att min relation med tränarna och de andra målvakterna är minst sagt infekterad. Jag kanske ska sluta spela handboll ändå? Dom verkar ju ändå inte intresserade av mig längre så.

Så idag ska jag rensa ur lägenheten, och imorrn ska jag på kräftskiva. Trots att jag inte tål kräftor. Men det ska nog bli kul ändå!

Men om någon vet ett handbollslag som söker målvakt kan ni ju alltid höra av er...