Bellofiorire

Jag hade tänkt att skriva att jag lever och mår bra, men det skulle i så fall vara en lögn. Jag lever, men bra mår jag inte. Jag går runt med världens konstigaste känsla i kroppen, det går inte att förklara hur det känns. När jag vaknar på morgonen har jag ångest för att gå till jobbet, men när jag väl är där så känns det okej ändå. Inte bra, men okej. Det funkar för tillfället lixom. Men när jag sen slutar och börjar tänka på annat kommer den där känslan, den som inte vill säga mig om den är bra eller dålig. Den finns lixom bara där. Jätteskumt, irriterande och bläigt (brist på adjektiv, förlåt).

Så är det ändrade planer också, av olika anledningar så kommer Patrik till Sverige redan den nionde januari (han skulle ju inte komma förrän den 19e var det sagt först) och vem är gladare än jag? Min bättre hälft (förlåt Sandra, men i detta fall är det Patrik) kommer och förhoppningsvis gör han mig hel igen, det skulle behövas. Nackdelen är dock att när han åker tar han med sig Marcus och Rickard, på obestämd tid. Skit!

Nu ska jag packa väskan och bege mig iväg mot Fridhemsplan, vi har julavslutning md föreningen och då ska damerna som vanligt hjälpa till.. Varför behöver herrarna aldrig göra det? Fusk! Kvällen avslutas iaf med en match mellan damerna och herrarna (alternativt blandade lag, vi vet inte än), så handbollsgrejerna ska med. Och imorgon blir det jättesen träning, killarna har snott vår träningstid för att spela klart en match som blev avbruten förut. Så nu ska de sista 45 minuterna förhoppningsvis spelas klart (de de möter har en förmåga att få matcherna avbrutna titt som tätt).