Bellofiorire

Snälla någon, jag kan ju inte bli sjukare efter fem dagars förkylning. Idag har halsen svullnat upp, jag låter som en kråka och hostar som en galen. Jag vill ju bli frisk! Men det verkar inte min kropp vilja bli. Men jag tänker aldrig erkänna för min tränare att jag är sjuk, för då får jag inte spela. Och jag måste få spela, vi möter ju Tyresö.

Jag är sjuk. Feber, on i halsen, snorig, ont i kroppen. Kanske svinis? Eller inte. En jäkla förkylning bara.

Men jag vill inte vara sjuk, inte så här mycket. Det skulle räckt med lite sjuk så jag kunde gymmat och tränat och haft mig, men det går inte nu. Nu ska jag istället krypa ner i soffan och se på film hela dagen.

Snälla snälla snälla, låt mig gå hem nu! Jag orkar inte mer. Så jäkla trött är jag, men en timme till måste jag stå ut. En timme. En timme. Låt den timmen gå snabbt!

Jag vill inte jobba. Jag vill åka hem och sova. Jag har årets huvudvärk och ont i nacken, och jag tror en sovstund skulle göra susen för det. Men jag har fortfarande 4,5 timmar kvar att jobba, det gäller att stå ut.

Hold on...

Vet ni, det är lite jobbigt att behöva prata i telefon hela dagen när rösten inte riktigt vill sammarbeta. Till och från sviker rösten och jag låter som en kråka. Blir inte sådär jätteseriöst. Känns dessutom som det är på väg neråt, och det vill vi inte. Vi tycker ju om att prata.

Och det är nu bara sex veckor kvar här på kundtjänst (eller ms/ks som vi kallar det). Av någon konstig anledning känns det inte allt för vemodigt. Jag tror det beror på att jag har svårt att finna ro i något, samtidigt som det här med kundtjänst men framförallt fast arbetstider inte är min grej helt och hållet. Men att gå tillbaka till brevbäreriet är kanske inte det jag helst vill göra.. Fast jag måste väl. Men förhoppningsvis till ett nytt kontor. Och då kanske jag kan gilla jobbet lite igen.

Det är fredag imorgon! Sjukt snabbt denna vecka gått alltså. Men ni vet, ju fler veckor som går desto färre kvar.. Och det är ju bra, om man längtar näst ihjäl sig till Patriks sverigebesök, och till Dubai. Och det är dåligt, med tanke på att det nu bara är sex veckor kvar tills jag ska tillbaka till mitt kära utdelningskontor. Och det vill jag ju helst slippa. Och kanske gör jag det också, iaf mitt gamla kontor. Kanske att jag får ett nytt kontor. Vi hoppas på det!

Och helg är det snart också. Och då ska jag till Karlstad, det vill jag ju helst inte. Men jag måste. Ni ser hur taggad jag är på handboll va?

(Och så blev det samtalsrekord idag, 74 samtal. Kan iofs bero på att vi idag haft två sjuka och inga vikarier, det blir lite mer att göra då)

Satt precis och läste en kompis blogg där hon la upp bilder på mat som hon lagat, och då insåg jag hur jävla värdelös jag är på att laga mat. Det mest avancerade jag kan göra är pannkakor. Det är för fan skam! Jag måste verkligen lära mig laga mat, ordentlig mat, inte bara pasta och köttbullar. Jag kan inte ens göra köttfärsås. Jag kan inte heller koka potatis eller ris, men jag kan koka nudlar. Gissa varför jag i princip lever på pasta.

Lite drygt två och en halv månad kvar. Det känns helt okej faktiskt.


(Och handbollen känns skit, tackar som frågar. Men jag måste stå ut till jul.)

Jag önskar att jag bara kunde glömma och gå vidare, men jag funkar visst inte så. Jag funderar rätt mycket efter att jag blivit besviken. Och jag blev sjukt besviken igår, därför har jag funderat rätt mycket idag. Och kommit fram till att det inte var så här jag trodde det skulle bli. Men för fan, om jag får 10 min på mig att visa vad jag kan, och sen blir utbytt (trots att det i mitt tycke gick bra för mig och inte lika bra för den andra), är det då konstigt att jag blir besviken? Förtroendet för nya tränaren är nere på noll just nu!
Därför har jag bestämt att om detta upprepas så slutar jag, omedelbart. Det finns ingen chans i himmelen att jag tänker spela andrafiolen i detta lag, det var inte därför jag blev värvad. Då finns det mycket bättre saker jag kan ägna min tid åt.

Nej, nu ska jag sluta gnälla, och ägna mig åt nåt roligare. Eller rättare sagt, jag ska se Allt för min syster igen, den var så sjukt bra. Lite gråtfest alltså.

De blev bio igår, Allt för min syster. Och hörrni, se den inte utan näsdukar! Det var omöjligt att inte gråta, den var helt underbar. Så sorglig, och så bra. En mycket mycket sevärd film.

Kanske ska se en komedi nu så jag får upp humöret lite. Filmen sitter fortfarande i huvudet, och det är ju inge bra när man ska lira match.

Det finns verkligen folk som är helt sjuka i huvudet. Ni vet, dom har inte ens ett chips i påsen, utan påsen är kastad i soptunnan redan. Folk som blir asförbannade och ska ha ersättning för att ett brev är vikt, eller för att någon råkat lägga ner fel brev i fel brevlåda. Herregud människor, chilla lite!

Till och från är det dock roligt. Framförallt när man kan slå av micken och prata med kollegorna istället för att lyssna på den arga gubben. Och sen är det så skönt när man bara kan skaka av sig allt eftersom man vet att det inte är en själv som gjort fel, utan det är faktiskt någon annan. Det gillar vi.

Har även pratat med min chefs chef (högsta hönset i vår "area", som jag inte trodde visste vem jag var men som tydligen hade stor koll på mig) om att jag skulle vilja byta kontor. Och det var ju inga problem, han skulle kolla runt lite hos andra kontor för att se om det behövdes någonstans. Det gillar vi också.

För första gången på länge (inte sedan jag hade semester), så har jag inte längtat ihjäl mig efter fredag. Jobbet rullar ju på bra, jag har fått börja svara i telefon (wehey), och jag trivs med att inte hinna göra så mycket mer än jobba och träna. Fast imorgon är det match, och det är skoj! Och på söndag måste jag köpa en ny jacka, så jag har saker planerade hela helgen. Och det är rätt skönt faktiskt.

Sen har jag insett att jag kommer bli tjockis av det nya jobbet. Fika mest hela tiden, frukost i onsdags, frukost+lunch+tre rätters middag igår, tårta idag, lurre på måndag.. Jag måste nog träna lite extra nu när jag inte springer i trappor längre! Men det kan jag faktiskt stå ut med ;)

Ne, men om man skulle jobba lite. Inte för att det finns något att göra, men ändå.. Nåt kan jag säkert göra.