Bellofiorire

Det värsta med mitt jobb är att jag har alldeles för mycket tid över till att tänka. Det är inte som skitbrevbärarjobbet när det enda man tänker på är post, vilket skitjobb det är eller hur trött man är på arbetskamraterna. Nu får jag tid till att tänka på sånt som jag inte vill behöva tänka på, t.ex. hur mycket jag saknar vissa personer, handbollen, familjen, framtiden, och en massa annat.

Det som är bra är att jag också har tid att komma fram till svar på mina funderingar. Jag har bokat in lite möten med de jag saknar (yeeeey, jag ska träffa Linda på fredag!), jag har kommit fram till en alternativ lösning med handbollen om det inte börjar kännas bättre (det var ändå jäkligt bra att jag hade min "fria tillbakagång" inskriven i mitt kontrakt), jag ska kanske ändå jobba hela våren för att spara in lite pengar.. Ni ser, det är ändå rätt bra med mycket dötid på jobbet!
Men det hade kunnat vara lite mer action faktiskt. Aldrig mer än 6 samtal (á 1-2 min) per timme är faktiskt jäkligt tråkigt. Fast jag klagar inte, jag kunde haft det värre.