Jag har förstått.
Igår lossnade allt. Jag har äntligen insett vad livet egentligen är, vad jag vill göra med det, och var jag står nu. Jag vet vad som är viktigt och oviktigt, vad jag ska spendera mer tid på och vad jag ska strunta i att göra. Jag tror mig oxå förstå kärlek någorlunda, och jag inser nu att jag inte har upplevt kärlek på riktigt. Det verkar som om jag helt enkelt inte kan bli kär, den sortens känslor finns inte i min kropp.
Nu tror ni säkert jag svamlar och har mig, men det här beror inte på att jag bara sovit två timmar i natt. Jag och Patrik har pratat otroligt mycket under den tid han varit här, och han har fått mig förstå en massa. Idag åkte han hem till Australien igen, jag klarade inte av att följa med till Arlanda eftersom jag skulle gråtit så mycket där. Istället åkte jag hem, la mig i sängen och grät en stund, och sedan började jag planera min Asienresa. Som kommer bli underbar. Men just nu är jag lite ledsen, jag har insett hur jävla mycket Patrik betyder för mig, han är den absolut bästa vän jag någonsin haft. Nu kommer jag inte träffa honom på länge, kanske inte förrän nästa år igen, men som tur var finns det internet och telefoner.
Nästa vecka ska jag även ta mig i kragen och förklara för X hur läget ligger. Det är lika bra att göra det nu direkt istället för att dra ut på det som jag gjorde sist. Och efter det här ska jag aldrig sätta mig i denna situation igen, det lovar jag. Två gånger är två gånger för mycket, jag sårar både andra och mig själv när jag håller på så här.
