Bellofiorire

Jag ska erkänna en sak. Jag bryr mig faktiskt inte om hur lång tid det tar för min fot att bli bra igen. Jag försöker inbilla mig att jag vill bli bra nu, att jag vill träna igen, att jag vill tillbaka till jobbet. Men så är det faktiskt inte. Jag tycker faktiskt det är ganska skönt att slippa träna, eller egentligen inte slippa träna men att inte behöva träffa laget. Som ni vet är jag lite trött på handboll, så på så sätt kom skadan rätt lägligt. Jag vet inte heller riktigt hur pass sugen jag är på att spela på lördag, det känns lite som det gör detsamma om jag kan spela eller inte. Det är helt sjukt att jag säger detta, eftersom handboll ändå är min passion. Om det här skulle hänt för ett år sedan skulle jag tvinga foten att vara bra nu, jag skulle strunta i att det gör ont och att den är missfärgad, jag skulle köra på ändå. Men nu, ja nu är det annorlunda. Jag tycker det känns okej att vila foten tills den är bättre, det är okej att inte hoppa ner till träningarna på kryckorna för att vara social, det är okej att bli irriterad på alla som inte frågar hur det är (faktiskt så grämer det mig fortfarande!). Får se hur det känns fram mot helgen, men som det är nu så finns det en stor chans att jag hoppar matchen på lördag. Lite på ren jävelskap, lite för att foten kanske inte är bra.

Den som lever får se.