Om man tänker lite till blir det kanske bra

Jag har börjat räkna ner. Till vad? Jag vet inte. Jag bara räknar ner, och hoppas att något gott händer när jag kommer dit jag räknar. Jag vet inte ens hur långt jag räknar, jag vet bara att kroppen varje dag känner "en dag mindre, snart så!" men jag vet inte varför den gör så. Hur länge ska jag göra så? Tills livet tar slut? Bra fråga.

Hur som helst så var dagen inte den bästa, det började med sena bussar imorse, fortsatte med sönderfrusna tummar under dagen och avslutades med en värkande skuldra. Imorgon blir det bra, eller bättre iaf, det har jag bestämt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0