Mer än halvvägs

Jag saknar mina bästa vänner. Sandra, Patrik och Erik, varför är ni inte här för? Jag tror inte ni förstår hur mycket jag vill ha er här (eller mig där), det värker i hjärtat när jag tänker på er!
Sen saknar jag min säng, my precious säng. Jag saknar sällskap, jag saknar ork, jag saknar ett normalt liv. Jag saknar en kropp som inte gör ont hela tiden, jag saknar ett huvud som inte vill fundera jämt och ständigt, jag saknar kärleken.

Och så önskar jag mig en sak också. Jag önskar att jag inte var så jävla klantig som jag är. Efter att jag dödat min tå dödar den mig, det gör så jävla ont hela tiden. Klantskaft, javisst.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0